Självförtroende - konkreta tips att jobba med

Denna artikeln gav mig lite hopp om framtiden - Jag SKA verkligen förbättra mitt självförtroende och dessa punkter fick mig faktiskt att tro att det är möjligt, så jag tänkte dela med mig av dem. Texten är tagen från

www.självförtroende.com, så nu är det bara att sätta igång och börja träna! :D Ska hitta min självdiciplin som brukar vara bra och kombinera den med mitt mindre bra tålamod och verkligen ge mig fan på att bli bättre! Gör det du med! ;)


Kul att du hittade hit

En sak måste jag bara säga direkt: Det finns inga snabba lösningar som ger ett självförtroende av stål. De flesta människor jobbar med självförtroendet hela livet som en process där det går upp och ner.

De goda nyheterna är att det finns massor av bra sätt att jobba med självförtroendet så att det stärks gradvis och till slut blir starkt.


16 tips som hjälper dig att få ett större självförtroende

1. Sluta jämföra dig själv med andra
Alla människor, till och med den som du tror är lyckligast har sina saker att brottas med (så är det att vara människa). Jämför dig bara med dig själv. Andras goda självförtroende kan vara en bild de visar upp.


2. Apa efter
Det finns någon i din omgivning som verkar ha ett fantastiskt självförtroende, eller hur? Om du börjar tänka på hur han/hon gör, för sig och pratar – varför inte göra likadant. Det är bevisat att man kan påverka sig själv att få ett bättre självförtroende genom att agera som om man hade det. Smart va.

3. Ändra dina tankar för att få bättre självförtroende
Börja tänka på saker du lyckats med snarare än att låta ditt huvud förmörkas av allt du tycker att du misslyckats med. Allvarligt talat. Det är ditt jobb att bli din egen bästa vän och inte trycka ner dig själv. När du märker att du börjar trycka ner dig själv, säg stopp och sluta göra det. Efter ett tag kommer du märka att den där tyrannen i ditt huvud tystnar mer och mer.

4. Jobba med att bli bättre på att slappna av så kommer självförtroendet
Det finns massor av sätt att lära sig att slappna av och vilket du väljer beror på vad du trivs med. En del gillar yoga, andra att promenera i skogen. Att kunna slappna av och hitta sätt att göra det på hjälper dig att känna dig positivt laddad och skapar förutsättningar för att få ett bättre självförtroende.

5. Börja belöna dig själv
När du klarar av saker som är svåra måste du lära dig att belöna dig själv för det. Det är du som är ansvarig för att bygga ditt självförtroende, ingen annan, så du måste börja ta hand om dig själv och peppa dig själv mer. Du är värd det och alla skäl till att belöna dig själv är bra för självförtroendet.

6. Särskilt för kvinnor
Sluta jämföra dig själv med modellerna i tidningarna. Och varför inte ta ett steg till – och sluta köpa de där tidningarna. De får dig ändå bara att må pyton. Att gå runt och känna sig sämre än de retuscherade modellerna är så otroligt onödigt. Hitta fem saker du gillar med ditt utseendet och känn dig stolt över dem.

7. Följ ditt eget hjärta istället för att försöka följa alla andras förväntningar
Det finns människor som tillbringar ett helt liv med att försöka tillfredsställa andras behov. Det bästa är att det aldrig är för sent att ändra på det. En del människor är experter på att tala om för andra hur de ska leva sina liv och ofta är det bara ett bevis på deras egna tillkortakommanden. Det är bara du som vet vad du är intresserad och inspirerad av. Det är ju för sjutton ditt liv!

8. Sätt dina egna mål
För en del passar det att skriva ner sina mål så att de kan se dem. Andra har sina mål i huvudet men det fina med mål är att du styrs emot dem om du vill nå dem tillräckligt mycket. Att nå mål, även små, är väldigt bra för självförtroendet. Börja sätta mindre mål och öka ut dem allteftersom.

9. Utmana det du trodde att du trodde
Många människor har blivit påverkade att tro på något som de egentligen inte tror på. Det kan vara en väg man tagit för att andra förväntat sig det eller att andra fått dig att tro att du är mindre värd än dem. Utmana det här och släng bort allt gammalt skräp som du egentligen inte tror på. Det här är såklart en process som kan ta tid beroende på hur djupt det sitter men om du verkligen vill – och kanske tar hjälp av någon – så kan du bli friare och få större självförtroende.

10. Gör en bra övning för självförtroendet
Ta ett papper och penna och skriv ner alla egenskaper du beundrar hos andra. Det kan vara sinne för humor, integritet, ärlighet eller förmåga att tala inför folk. Gör listan så lång du kan. Vet du vad du har fått fram nu: Jo, en lista över vem du själv vill vara. Ta en av egenskaperna varje dag och använd på något sätt. När du har betat av hela listan lovar jag att du kommer att känna dig starkare. Du har övat på att bli mer som du vill vara. Sedan är det bara att fortsätta med det varje dag.

11. Gör mer av det som ger dig energi
Det gör du genom att lägga så mycket tid du kan på saker som du gillar att göra. Det spelar ingen roll om det handlar om att lägga mer tid på en särskild hobby eller att skapa tid för att umgås med en särskild vän – att göra det du gillar mycket mer kommer att lyfta ditt självförtroende. Du mår bra och att må bra både ger självförtroende och skapar en grund för att göra det ännu bättre. Och samma sak tvärtom. Lägg mindre tid på sånt som du inte gillar att göra. Försök att skala bort saker du inte gillar så mycket du kan.

12.Träna för att få bättre självförtroende
Faktum är att fysisk träning påverkar kroppens belöningssystem så mycket att träningen i sig ger dig självförtroende. Det är bevisat. Om du får igång din kropp mer så får du mer självförtroende – och skapar en grund för att bygga ett ännu bättre. Det viktiga här är att du ska ha ett mål som ligger minst ett år framåt. Sluta lura dig själv att tro att du kan gå ner i vikt/bygga muskler på tre veckor. Ingen kan det. Alla vill det. Kvällstidningarna lever på att få folk att tro det. Gå inte på det.

13. Mät och möt dina rädslor
Alla är rädda för olika saker. Om du skriver ner vad du är rädd för kan du också gradera rädslorna. Gör det från 1-5 där 1 är lite rädd och 5 är mycket rädd. När du skrivit ner dina rädslor är det dags att börja jobba med dem. Börja med att möta dina rädslor på nivå 1 och gör det till ditt jobb att klara av dem minst fem gångar innan du går vidare uppåt. Det här är ett bra sätt att se att du klarar mycket mer än du tror. Skriv ner hur det kändes när du klarade en uppgift. Det är bra eftersom du glömmer bort det annars. Och självförtroendet kommer på köpet.

14. Sätt allt som händer i rätt perspektiv
Om något händer som påverkar ditt självförtroende negativt är det lätt att bli för fixerad eftersom man har fel perspektiv. Istället för att bli nedslagen – tänk: Kommer det här att vara en stor sak om fem år? Oftast så kommer du att säga ett klart nej. Oftast kommer du att känna att du inte ens kommer att komma ihåg dagens händelse om fem år. Så slappna av.

15. Öva på att fokusera utåt istället för inåt
När man har dåligt självförtroende är det så lätt att bli självmedveten i till exempel ett sällskap med människor man inte känner. Du kanske tänker på hur du ser ut, vad du just sa och vad de andra sitter och tänker om dig. Om du istället börjar intressera dig för de andra vid bordet och uppmärksammar dem så lär du dig snart att sluta vara så fokuserad på ditt eget beteende och hur det uppfattas av andra.

16. Byt umgänge
Allvarligt talat – de personer du omger dig med kan lyfta eller sänka ditt självförtroende. Dina vänner – är de verkligen dina vänner? Vilka är peppande och goda och vilka ger dig dåligt självförtroende? De goda kan vara andra än du tänkte först och samma sak tvärtom. Studera och tänk på vad din omgivning ger dig och försök att få mer tid med de goda och mindre tid med de dåliga.


Till sist - Viktigt
Förvänta dig inte att allt ska ändras direkt. Självförtroendearbetet är en process som tar tid men om du lägger ner tid på det så kommer förändringen gradvis och du kommer känna dig bättre och bättre hela tiden. Du kommer att märka små förändringar först och när de knyts ihop och påverkar varandra så bygger du ditt självförtroende starkare för varje dag som går. Kul. Grattis

Har tusen tankar i mitt huvud nu... Borde sluta sitta vid datorn så mycket, borde göra något med mitt liv, borde vara mer social och skaffa fler kompisar, borde bli snyggare, borde ha renare och mer fint i huset, borde prestera bättre i skolan, borde skaffa mig en hobby, borde träna mer, borde skaffa mig ett bättre självförtroende, borde acceptera mig själv för den jag är, borde må bättre mentalt, borde orka mer...
Massa borden... Visste inte ens att jag hade så många förrän jag skrev av mig nu. Konstigt hur mycket man har inom sig.

Det konstiga var att jag en gång var en lycklig person, hade en förhållandevis lugn pubertet och tonår (fram tills nu då) och förstod inte alla andras problem. Livet var ju inget problem, det flöt på och allt var bra.
Det var fram till julen 2009 ungefär, då min pappa började dricka. Jag vet inte vad som hände men allt bara rasade för mig. Min idol, min förebild, han som aldrig drack förr, helt plötsligt ändrades han totalt och blev en annan människa. Han var jobbig, bråkade med min mamma trots att de aldrig hade bråkat förr, i alla fall inte i närheten av mig. Mina syskon hade flyttat ut vid det tillfället och trots att min syster brydde sig väldigt och har varit ett enormt stöd för mig så kände jag mig ändå så ensam. Min mamma mådde dåligt pga. att en nära släkting hade fått ett dåligt besked som skulle innebära döden och min pappa var allmänt frånvarande. Plötsligt kände jag mig som den vuxna. Min pappa snackade skit om min mamma med mig och jag minns på julafton 2009 hur han sov genom i stort sett hela dagen och när han var vaken sa han något om min mamma (minns inte riktigt vad) som fick mig att storböla. Kul jul, liksom. Där satt jag och grät som jag aldrig hade gråtit förr. Mina föräldrar pratade till och med om skilsmässa trots att det aldrig hade kommit på tal förr. Allt var kaos och jag mådde dåligt men det kändes som att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men våren kom och allt blev lite bättre, jag mådde inte så dåligt under den perioden (jag gick i åttonde klass) utan klarade mig bra.
Det var när nian började som jag hamnade i någon sort depression, sista året i grundskolan innebar massa prov och krav och prestationer, gymnasiet och betyg.
Jag minns hur en kvävande ångest liksom kröp upp genom mig och hur alla småproblem plötsligt verkade enorma, hur jag kände att jag ändrades.

Hösten var tung och jag bråkade med mig själv, hela tiden. Jag funderade över min sexuella läggning väldigt mycket till den grad att det blev tvångstankar, att vad jag än gjorde så var jag lesbisk, tvingade mig själv att titta på tjejer och fundera över vad jag tyckte om deras kroppar och utseenden. Allting som skedde runt mig överanalyserade jag till den grad att även positiva saker kunde vändas om till negativa.
Jag blev utseendefixerad till en helt ny grad, var tvungen att kolla i varenda spegel och var väldigt missnöjd över mitt utseende, mitt självförtroende sjönk långt ner.
Jag har alltid varit lite blyg och nervös inför främmande men ändå sett mig själv som trevlig och kapabel till att sköta en konversation. Nu började jag tvivla på mig själv när det gällde det mesta och tänkte att jag inte klarade av någonting.
Jag satte enorma krav på mig själv som jag ansåg kom från mina nära. Att vara ute med mina kompisar, börja bete mig mer som en "ungdom" genom att festa osv., vara ett ess i skolan och skaffa mig ett vackert utseende. Jag ville kanske inte byta utseende men jag ville inte ha mitt eget, jag tyckte jag var gräslig och motbjudande, hur skulle en kille vilja ha mig?

Det var en kall och mörk vinter vilket inte gjorde saken bättre. 2010 var ett skitår för mig, det värsta året i mitt 16-åriga liv. Jag var aldrig självmordsbenägen eller självdestruktiv men ångesten inom mig slet i sönder mig, gjorde mig tom och udda, gjorde mig till en annan person. Mina vänner märkte skillnaden och även fast jag känner mig lite lättare nu, lite bättre, så har jag en lång väg kvar till lyckan. Jag lever med ständig irritation, besvikelse, ledsamhet och ilska... Avundsjuka lider jag också av. Avundas andra personers framgång, trots att jag också är glad samtidigt. Jag försöker hålla alla negativa känslor inne, försöker att se glad ut inför andra människor men när jag är med mina vänner så krävs det inte mycket för att jag ska brista. Mina vänner vet om min "förändring" men vet inte anledningen till det, vet inte alls mycket om vad jag HAR gått igenom, vilka fotspår det har satt i mig.
Jag känner mig patetisk som faktiskt måste erkänna att min pappas alkoholism har ändrat mig, fått mig att må så dåligt. Kanske inte bara min pappa utan den splittrande familjen, att se en hel och lycklig familj splittras och bli olycklig. Jag visste så lite om omvärlden, så lite om allt skit som folk får stå ut med dagligen. Jag levde i en bubbla av lycklighet, isolerad. När bubblan sprack med en obehaglig hastighet så var jag ingen. En naken och rädd människa i en stor värld.
Mitt liv har rusat på sedan den julen 2009. Har tagit mig igenom varje dag i väntan på bättre tider, intalat mig själv att bara överleva vintern och nian för att sedan bli fri. Nu är det bara några dagar kvar innan jag går ut högstadiet och jag måste erkänna att en lättnad har svept över mig. Men jag kan inte leva såhär, låta det styra mig. Jag vet att det kommer att komma sämre tider igen och det är mitt mål att ta mig ur, att vara lycklig, att leva i nuet och må bra, att slippa den ständiga irritationen, att känna att jag duger till, att våga ge sig in på okänd mark... Jag är medveten om att perfekt, det kommer jag aldrig att bli men jag ska fan heller leva i en värld där jag ska behöva må som jag har gjort, som jag gör.
Det finns sämre och bättre dagar, så är det bara men skillnaderna ska inte behöva gå från eufori till ett skal fyllt med ångest och sorg. Mina svackor och mitt heta temperament gör mig galen, fyller mig med hat mot mig själv. Att jag är så oförutsägbar även för mig själv, att jag inte vet vad jag ska göra eller ta mig till, att mina vänner står ut med mina breakdowns och att jag får en sådan ångest över det, att jag alltid måste ta ut mina känslor över andra, att jag aldrig kan hålla dem inne. Jag hoppas att denna dagboken kan hjälpa mig att tömma mig lite.
Jag funderar starkt på att gå till en kurator/psykolog, viljan finns där men något inom mig säger att jag kommer att bli en mentalpatient, att folk kommer att tycka att jag är störd i huvudet. Varför ska jag alltid bry mig om vad andra tycker när de inte har en aning? Klart jag ÄR störd i huvudet but that's the way I am. Acceptans. Första steget till förbättring.

Det konstiga är kanske att mina föräldrar verkar må bättre nu. Den nära släktingen har gått bort och min mamma verkar repa sig lite, stegvis, hennes historia är också lång och mörk och jag kan inte hela sanningen bakom den så jag lämnar det här.
Min pappa har slutat dricka men beter sig fortfarande udda, eller så är det jag som ser honom med andra ögon nu. Min förebild är inte längre min förebild, jag finner mig ganska ofta irriterad på honom och bitter över hur han behandlar min mamma.
Vårt hus var en enda katastrof för bara någon månad sedan, ingen orkade ta tag i saker och allting var stökigt och skitigt och gav en bara ännu mer ångest. Jag kunde inte bjuda hem vänner, kände att mina kläder luktade av matos och kände mig allmänt skabbig.
Allting gick liksom i en ond cirkel men det gläder mig nu att vi äntligen har börjat fixa och dona med huset igen. Mycket att ta igen och städa men vi har kommit en bra bit och det är bara att klappa varandra på axlarna. Jag vet att vi kommer att ta oss ur det här men frågan är hur när och hur många tårar som kommer att fällas för det.

Idag var helt enkelt inte min dag. Bjöd hem två väninnor för film och vi diskuterade alkohol och när vi hade delade åsikter så... Ja, jag vet inte vad som hände, jag fick en klump i magen och allting kändes hopplöst, ingen förstod mig, inte ens mina närmsta vänner och jag hatade mig själv för att förstöra kvällen både för mig men mest för de andra och mina tankar fladdrade runt, hur mycket de måste tycka att jag är konstig och jobbig nu. Slutade med att vi hade ett deep talk vilket i och för sig kändes väldigt bra men ångesten över att jag inte kan kontrollera mina känslor, inte ens när det inte var något allvarligt, tynger mig.

Jag flyr undan verkligheten med datorn, sitter alldeles för många timmar vid datorn och gör ingenting, vet inte hur jag ska sluta. Vet inte om det är ett beroende då jag inte behöver sitta här om jag har annat för mig. Har ganska stor självdiciplin och vet att jag kan sluta om jag verkligen ger mig fan på det men då ska även rätt motivation ges vilket jag inte har för tillfället. Orkar inte gå ner och se mina föräldrar, höra deras ständiga fråga "Vad ska du göra i kväll då?" för att sedan behöva svara: "Har inte planerat något, ska bara ta det lugnt" och känna deras besvikenhet, att jag inte är som alla andra ungdomar. Kanske är de oroliga för mig och det i all välmening men jag orkar inte ha fler saker att leva upp till. Låt mig vara mig själv och bry er inte så mycket.
Känner irritationen inom mig när de frågar mig något, vill bara be dem att hålla tyst så att jag slipper alla dumma frågor.

Jag kan vara otroligt stolt över mig själv ibland för att sedan känna mig totalt misslyckad. Ibland känner jag mig världsensam för att sedan känna att jag bara är en vanlig tonåring med "vanliga" tonårsproblem i det självmordsbenägna Sverige. Jag oroar mig för mycket, tänker för mycket. En sak jag är stolt över är att jag oroar mig inte så mycket för min kropp och vikt. Var överviktig som liten men tränade regelbundet och blev smal, nu tränar jag regelbundet och känner mig stolt över det. Det är ju viktigt att se ljusglimtarna vilket jag alltid verkar göra såhär i slutet av ett inlägg.
Mina framtida inlägg kommer antagligen att bli kortare, gud vad långt detta blev men gud vad skönt att skriva av sig, har skrivit saker om mig själv som jag inte ens visste att jag känner men jag är långt ifrån klar. Har snart haft två års tid med grubblande och min plan är att återge det mesta i bloggen så att jag kan känna att jag är tom, vilket känns omöjligt för tillfället men just nu är jag bara för trött för att skriva mer.
Texten är antagligen väldigt diffus och svårläst då jag inte redigerat den men ärligt talat, vad är inte bättre än att läsa ord som kommer direkt från hjärtat? Klumpen känns lite lättare nu, har jag tur blir det en bättre dag i morgon (idag).

Kram på er alla, you're not alone
L