Har tusen tankar i mitt huvud nu... Borde sluta sitta vid datorn så mycket, borde göra något med mitt liv, borde vara mer social och skaffa fler kompisar, borde bli snyggare, borde ha renare och mer fint i huset, borde prestera bättre i skolan, borde skaffa mig en hobby, borde träna mer, borde skaffa mig ett bättre självförtroende, borde acceptera mig själv för den jag är, borde må bättre mentalt, borde orka mer...
Massa borden... Visste inte ens att jag hade så många förrän jag skrev av mig nu. Konstigt hur mycket man har inom sig.

Det konstiga var att jag en gång var en lycklig person, hade en förhållandevis lugn pubertet och tonår (fram tills nu då) och förstod inte alla andras problem. Livet var ju inget problem, det flöt på och allt var bra.
Det var fram till julen 2009 ungefär, då min pappa började dricka. Jag vet inte vad som hände men allt bara rasade för mig. Min idol, min förebild, han som aldrig drack förr, helt plötsligt ändrades han totalt och blev en annan människa. Han var jobbig, bråkade med min mamma trots att de aldrig hade bråkat förr, i alla fall inte i närheten av mig. Mina syskon hade flyttat ut vid det tillfället och trots att min syster brydde sig väldigt och har varit ett enormt stöd för mig så kände jag mig ändå så ensam. Min mamma mådde dåligt pga. att en nära släkting hade fått ett dåligt besked som skulle innebära döden och min pappa var allmänt frånvarande. Plötsligt kände jag mig som den vuxna. Min pappa snackade skit om min mamma med mig och jag minns på julafton 2009 hur han sov genom i stort sett hela dagen och när han var vaken sa han något om min mamma (minns inte riktigt vad) som fick mig att storböla. Kul jul, liksom. Där satt jag och grät som jag aldrig hade gråtit förr. Mina föräldrar pratade till och med om skilsmässa trots att det aldrig hade kommit på tal förr. Allt var kaos och jag mådde dåligt men det kändes som att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men våren kom och allt blev lite bättre, jag mådde inte så dåligt under den perioden (jag gick i åttonde klass) utan klarade mig bra.
Det var när nian började som jag hamnade i någon sort depression, sista året i grundskolan innebar massa prov och krav och prestationer, gymnasiet och betyg.
Jag minns hur en kvävande ångest liksom kröp upp genom mig och hur alla småproblem plötsligt verkade enorma, hur jag kände att jag ändrades.

Hösten var tung och jag bråkade med mig själv, hela tiden. Jag funderade över min sexuella läggning väldigt mycket till den grad att det blev tvångstankar, att vad jag än gjorde så var jag lesbisk, tvingade mig själv att titta på tjejer och fundera över vad jag tyckte om deras kroppar och utseenden. Allting som skedde runt mig överanalyserade jag till den grad att även positiva saker kunde vändas om till negativa.
Jag blev utseendefixerad till en helt ny grad, var tvungen att kolla i varenda spegel och var väldigt missnöjd över mitt utseende, mitt självförtroende sjönk långt ner.
Jag har alltid varit lite blyg och nervös inför främmande men ändå sett mig själv som trevlig och kapabel till att sköta en konversation. Nu började jag tvivla på mig själv när det gällde det mesta och tänkte att jag inte klarade av någonting.
Jag satte enorma krav på mig själv som jag ansåg kom från mina nära. Att vara ute med mina kompisar, börja bete mig mer som en "ungdom" genom att festa osv., vara ett ess i skolan och skaffa mig ett vackert utseende. Jag ville kanske inte byta utseende men jag ville inte ha mitt eget, jag tyckte jag var gräslig och motbjudande, hur skulle en kille vilja ha mig?

Det var en kall och mörk vinter vilket inte gjorde saken bättre. 2010 var ett skitår för mig, det värsta året i mitt 16-åriga liv. Jag var aldrig självmordsbenägen eller självdestruktiv men ångesten inom mig slet i sönder mig, gjorde mig tom och udda, gjorde mig till en annan person. Mina vänner märkte skillnaden och även fast jag känner mig lite lättare nu, lite bättre, så har jag en lång väg kvar till lyckan. Jag lever med ständig irritation, besvikelse, ledsamhet och ilska... Avundsjuka lider jag också av. Avundas andra personers framgång, trots att jag också är glad samtidigt. Jag försöker hålla alla negativa känslor inne, försöker att se glad ut inför andra människor men när jag är med mina vänner så krävs det inte mycket för att jag ska brista. Mina vänner vet om min "förändring" men vet inte anledningen till det, vet inte alls mycket om vad jag HAR gått igenom, vilka fotspår det har satt i mig.
Jag känner mig patetisk som faktiskt måste erkänna att min pappas alkoholism har ändrat mig, fått mig att må så dåligt. Kanske inte bara min pappa utan den splittrande familjen, att se en hel och lycklig familj splittras och bli olycklig. Jag visste så lite om omvärlden, så lite om allt skit som folk får stå ut med dagligen. Jag levde i en bubbla av lycklighet, isolerad. När bubblan sprack med en obehaglig hastighet så var jag ingen. En naken och rädd människa i en stor värld.
Mitt liv har rusat på sedan den julen 2009. Har tagit mig igenom varje dag i väntan på bättre tider, intalat mig själv att bara överleva vintern och nian för att sedan bli fri. Nu är det bara några dagar kvar innan jag går ut högstadiet och jag måste erkänna att en lättnad har svept över mig. Men jag kan inte leva såhär, låta det styra mig. Jag vet att det kommer att komma sämre tider igen och det är mitt mål att ta mig ur, att vara lycklig, att leva i nuet och må bra, att slippa den ständiga irritationen, att känna att jag duger till, att våga ge sig in på okänd mark... Jag är medveten om att perfekt, det kommer jag aldrig att bli men jag ska fan heller leva i en värld där jag ska behöva må som jag har gjort, som jag gör.
Det finns sämre och bättre dagar, så är det bara men skillnaderna ska inte behöva gå från eufori till ett skal fyllt med ångest och sorg. Mina svackor och mitt heta temperament gör mig galen, fyller mig med hat mot mig själv. Att jag är så oförutsägbar även för mig själv, att jag inte vet vad jag ska göra eller ta mig till, att mina vänner står ut med mina breakdowns och att jag får en sådan ångest över det, att jag alltid måste ta ut mina känslor över andra, att jag aldrig kan hålla dem inne. Jag hoppas att denna dagboken kan hjälpa mig att tömma mig lite.
Jag funderar starkt på att gå till en kurator/psykolog, viljan finns där men något inom mig säger att jag kommer att bli en mentalpatient, att folk kommer att tycka att jag är störd i huvudet. Varför ska jag alltid bry mig om vad andra tycker när de inte har en aning? Klart jag ÄR störd i huvudet but that's the way I am. Acceptans. Första steget till förbättring.

Det konstiga är kanske att mina föräldrar verkar må bättre nu. Den nära släktingen har gått bort och min mamma verkar repa sig lite, stegvis, hennes historia är också lång och mörk och jag kan inte hela sanningen bakom den så jag lämnar det här.
Min pappa har slutat dricka men beter sig fortfarande udda, eller så är det jag som ser honom med andra ögon nu. Min förebild är inte längre min förebild, jag finner mig ganska ofta irriterad på honom och bitter över hur han behandlar min mamma.
Vårt hus var en enda katastrof för bara någon månad sedan, ingen orkade ta tag i saker och allting var stökigt och skitigt och gav en bara ännu mer ångest. Jag kunde inte bjuda hem vänner, kände att mina kläder luktade av matos och kände mig allmänt skabbig.
Allting gick liksom i en ond cirkel men det gläder mig nu att vi äntligen har börjat fixa och dona med huset igen. Mycket att ta igen och städa men vi har kommit en bra bit och det är bara att klappa varandra på axlarna. Jag vet att vi kommer att ta oss ur det här men frågan är hur när och hur många tårar som kommer att fällas för det.

Idag var helt enkelt inte min dag. Bjöd hem två väninnor för film och vi diskuterade alkohol och när vi hade delade åsikter så... Ja, jag vet inte vad som hände, jag fick en klump i magen och allting kändes hopplöst, ingen förstod mig, inte ens mina närmsta vänner och jag hatade mig själv för att förstöra kvällen både för mig men mest för de andra och mina tankar fladdrade runt, hur mycket de måste tycka att jag är konstig och jobbig nu. Slutade med att vi hade ett deep talk vilket i och för sig kändes väldigt bra men ångesten över att jag inte kan kontrollera mina känslor, inte ens när det inte var något allvarligt, tynger mig.

Jag flyr undan verkligheten med datorn, sitter alldeles för många timmar vid datorn och gör ingenting, vet inte hur jag ska sluta. Vet inte om det är ett beroende då jag inte behöver sitta här om jag har annat för mig. Har ganska stor självdiciplin och vet att jag kan sluta om jag verkligen ger mig fan på det men då ska även rätt motivation ges vilket jag inte har för tillfället. Orkar inte gå ner och se mina föräldrar, höra deras ständiga fråga "Vad ska du göra i kväll då?" för att sedan behöva svara: "Har inte planerat något, ska bara ta det lugnt" och känna deras besvikenhet, att jag inte är som alla andra ungdomar. Kanske är de oroliga för mig och det i all välmening men jag orkar inte ha fler saker att leva upp till. Låt mig vara mig själv och bry er inte så mycket.
Känner irritationen inom mig när de frågar mig något, vill bara be dem att hålla tyst så att jag slipper alla dumma frågor.

Jag kan vara otroligt stolt över mig själv ibland för att sedan känna mig totalt misslyckad. Ibland känner jag mig världsensam för att sedan känna att jag bara är en vanlig tonåring med "vanliga" tonårsproblem i det självmordsbenägna Sverige. Jag oroar mig för mycket, tänker för mycket. En sak jag är stolt över är att jag oroar mig inte så mycket för min kropp och vikt. Var överviktig som liten men tränade regelbundet och blev smal, nu tränar jag regelbundet och känner mig stolt över det. Det är ju viktigt att se ljusglimtarna vilket jag alltid verkar göra såhär i slutet av ett inlägg.
Mina framtida inlägg kommer antagligen att bli kortare, gud vad långt detta blev men gud vad skönt att skriva av sig, har skrivit saker om mig själv som jag inte ens visste att jag känner men jag är långt ifrån klar. Har snart haft två års tid med grubblande och min plan är att återge det mesta i bloggen så att jag kan känna att jag är tom, vilket känns omöjligt för tillfället men just nu är jag bara för trött för att skriva mer.
Texten är antagligen väldigt diffus och svårläst då jag inte redigerat den men ärligt talat, vad är inte bättre än att läsa ord som kommer direkt från hjärtat? Klumpen känns lite lättare nu, har jag tur blir det en bättre dag i morgon (idag).

Kram på er alla, you're not alone
L

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Självförtroende - konkreta tips att jobba med Denna artikeln gav mig lite hopp om framtiden - Jag SKA verkligen förbättra mitt självförtroende och dessa punkter fick mig faktiskt att tro att det är möjligt, så jag tänkte dela med mig av dem. Texten...

Här är min anonyma blogg. Tänkte köpa en dagbok och skriva ner mina tankar för hand, vilket antagligen också kommer att hända men det kändes bra att ha en blogg vid sidan om... Har redan en blogg som handlar om mitt vardagliga liv medan denna bloggen...